My Walk - Stora Väktorsjön

Det finns minnen här. Grillning av korv på pinnar man själv har täljt. Varma sovsäckar och envetna myggor. Glada skrik på bryggan och människor jag inte träffat på länge.

Här finns också fantastiska promenadstigar. Oavsett om du går en liten bit från bilen med fikakorgen eller en flera timmar lång promenad i skogen så möter platsen dig med en skön upplevelse.

Jag har varit här förut. Som ung. Sen kom jag tillbaka och hittade andra äventyr. Det finns två sjöar. Lille- och Stora Väktorsjön. Runt Lille Väktor har jag promenerat med mina barn. Lite ansträngande för dem men med ett härligt stop vid stranden för att kasta sten på isen eller gunga i trädet och äta bulle med utsikt så orkar man lite till. Runt Stora Väktorsjön hade jag aldrig gått. Nu har jag!

My Walk

En promenad med många intryck. Påtagligast var kanske känslan av iskallt vatten som ganska snart sipprade genom mina skor. Mer njutbart var de många olika synintrycken och ljuden eller brist på dem.

Promenaden börjar som den ofta gör på en väg fram till en skog nära en sjö. Öppet vackert för att snart bli mer påträngande tätbeväxt och mer utmanande stig att ta sig fram på. Så från skogen vid sjön börjar man klättra mot de "krokiga trädens berg" (okej, jag såg sagan om ringen nyligen).

Träd som gett vika för vinden som är påtaglig redan på väg upp mot toppen. Väl uppe på "vindens klippa" är utsikten magisk. Så ofantlig att den inte får plats på bild. Stående på en bar stenhäll med tjutet av vinden i öronen och träd så långt ögat kan se. Det får mig att stanna ett tag.

En utsikt som tar andan ur dig. Först när jag kom hem och granskade bilderna förstod jag vilka platser jag kunde ana från min placering på berget. Jag stannade en stund men vinden i maj kan vara kall och snart började jag frysa.

Traskande i mina blöta strumpor genom ett gräsbeväxt parti promenerar jag ner mot de tveksamma valens korsning. Höger eller vänster. Kvalificerad gissning tar mig på rätt väg.

In på Bohusleden och in i tvivlet av att vara på rätt väg för det tvivlet har etsat sig fast. Här möts jag av något jag anser läskigare än en gren som bryts i skogen eller tanken på huggormar som njuter av solen på en klippa. Tystnad. Det är läskigt tyst. Så där så det kryper i kroppen.

Men tystnaden bryts av sjungande fåglar och kvackande änder som pratar med varandra från var sin sida sjön. Jag betraktar en stund. Innan jag promenerar vidare till nästa plats och nästa ljud.

Porlandet. Vatten som sakta flyter fram i en bäck. Charmen med att inte ha musik i öronen eller sällskap att prata med är ju alla ljud. På denna runda är porlande vatten ofta ett ljud som kräver uppmärksamhet. Ganska skönt och rogivande (för den som inte druckit för mycket kaffe). Över en äng för att återigen mötas av sjön går stegen vidare.

Fortfarande tvekande om jag är på rätt väg så är det inget som stoppar mig så en bekräftande skylt senare kommer jag till den grönaste plats jag någonsin sett. "Björkarnas äng". Kritvita stammar mot det grönaste gröngräs en vårdag någonsin bevittnat. Bilderna gör inte kontrasterna upprättelse.

Vägen följer sjön för att bli en stig eller snarare bäck i rätt riktning. Balanserande på kanterna och klivande på stenar hör jag det. Föreställ dig hur väggarna jämrar sig i ett gammalt hus. Så låter det här. Träden klagar av vinden som rör dem mot varandra. "De jämrande trädens vik". Missnöjd med tanken på att få ett träd i huvudet promenerar jag raskt vidare för att nästan befinna mig i sjön.

I samma nivå som vattnet leder stigen sakta mot vad som snarare känns som en plats där havet möter land. "Sjöarnas möte". På en liten bro mellan två sjöar slår vågorna mot stenar och klippor likt havet mot land. Frisk luft råder det ingen brist på men inte heller ögonblick att stanna och ta in känslan. Men här doftar inte rutten tång och inga skriande måsar spanar in om jag har någon mat. Här luktar det ingenting för vinden för bort dofterna innan jag hinner känna dem och vinden är också det enda som hörs.

Vindpiskad åter igen klättrar jag genom tallrikskog mot stranden och inser att benen nu är trötta. Än återstår "skogens strand" där snäckor ersatts av barr och kottar. Stranden som jag varit vid flera gånger men inte vetat vad som fanns runt hörnet. Mötet mellan sjöarna är en häftig plats bara några steg från där vi ofta stannat.

På välbekant stig flyttar jag den ena foten framför den andra mot utgångspunkten.