Hinder

Oavsett om det är ett monster som vill sätta tänderna i dig, ett besked i livet som vill golva dig eller ett träd över stigen så är det bättre att göra något än inget. Hinder stora som små behöver man överkomma om man vill ha belöningen på andra sidan. Om man vill framåt. För visst känns det bra när man klarat läxan eller besiktat bilen. Alternativet blir ganska jobbigt. Ibland när jag går känner jag mig som en parkourande ninja. Hoppande från den ena stenen till den andra och balanserande på en trädstam över en tillsynes bottenlös gyttja viftande för att skrämma bort en flock knott. Alla de där platserna med översvämmade stigar eller nedfallna träd är hinder som är ganska överkomliga. Det finns större och svårare hinder som blockerar vår väg. Största hindret för en promenad är tröskeln. Tar man sig över den så är nästa steg enkelt och nästa och nästa.... Hösten erbjuder fler utmaningar i skogen. Hoppande som en ograciös ballerina med bara ett trick känner jag mig mer som en blobfisk på havets botten än som en smäcker dansös på en scen men över de värsta gyttjepölarna tar jag mig. Sällan torrskodd och utan blåmärken. Skejtar på en rot utan skateboard. När jag trillar är det ingen ide att åmandes vänta på en bår. Jag är mer Rolfö i damlandslaget än hennes manliga kollega Larsson. Uppåt, framåt med en lätt hälta och en stickande känsla när tyget fastnar i såret på knät. det som inte dödar det härdar. Nästa rot tar jag som en konståkare på ett ben. Surrande getingar gör mig till en sprinter över ett hygge täckt av ljung. Den vattenfyllda stigen får mig att tänka att jag snarare paddlar kanot än går i ett par skor. Ibland står dem på rad. Som i en trekombination i hästhoppning. Ibland är det bara ett längdhopp man måste göra och ibland måste man se otroligt fånig ut i tre steg innan man hoppar. Ibland är de bara otroligt höga men då kan man likt Duplantis använda ett redskap. Han anfaller hindret med en pinne för att sedan falla 5m förhoppningsvis rakt ner. Är det modigt eller dumt? Man kan inte klara alla hinder själv. Ibland behöver man en häst som hoppar åt dig, en stav som gör att du kommer över eller ett lag som uppmuntrar. Även hen som står där ensam på den högsta toppen har någon som hjälpt, någon som hejat. Belöningen är lika stor delad, kanske till och med större. Man klarar mycket men ibland tar det stopp. Stanna upp och fundera. Ta sats. Få nya perspektiv, ny motivering och ny inställning. Likt en höjdhoppare som klappar igång publiken, behöver man ibland klappa igång sig själv. Men det kan bli för mycket, för många, för länge. Tänk 3000m hinder. Hinder på hinder. Ju tröttar du är, desto högre och svårare känns dem. Bakom ett har nån elak dåre bestämt sig för att bygga en pool. Man kan sakta in och planera att landa med den ena eller andra foten längst bort i poolen och med dränkta tår springa vidare mot mål eller så kan man satsa allt, antingen är du snabbare eller så är du bara nybadad. Du kan ju stanna men då får du ingenting. Inte ett bad, inte en hjälpande hand, inte nån belöning. Vilken väg man än tar, över, under, igenom eller runt så är det bättre än att stå kvar. Vad händer om man inte tar sig framåt? Antagligen ingenting. Ingen belöning. Hindret står kvar. Stirrar på dig dag efter dag- Man kan ju släpa på det ett tag men det innebär onödig tyngd på dina axlar. Det håller inte i längden. Hittar du inte vägen framåt, hitta nån som kan hjälpa dig bära en stund. Nån som kan lyssna. Nån som kan träna dig och få dig så stark att inget hinder är för högt eller stort oavsett hur många du redan besegrat. Nån som ger dig en knuff. Nån som ger dig mod. Det är inte en svaghet när alternativet är ingenting. Är det svårt att fråga så är det starkt att fråga!