Fara

En fördel med en promenad i skogen är ju att få slappna av i kroppen och andas frisk luft samtidigt som man får lite motion. Jag promenerar för att kunna tänka klarare och för att må bra. För att må bra måste jag kunna slappna av. Mina tankar måste finna ro i genomtänkta lösningar som driver framåt. Men det finns saker som kan störa, ibland är man mer mottaglig än vanligt. Det kanske handlar om spänningarna man hade i kroppen redan innan man tog på sig skorna likaväl som det kan uppstå tvivel under tiden.

Ett exempel på detta är promenaden vid Silvatten. Jag var lite ur fokus redan från start. Jag kanske sökte något annat att fundera på istället för att älta. Promenaden började bra med fötterna nästan i sjön balanserade jag på en smal stig för att fånga vackra näckrosor på bild. Tänkte på Monet och försökte måla en tavla med min lins.

Hösten börjar närma sig även om man gärna vill blunda för den. Rönnbär i massor som kanske lovar mycket snö den kommande vintern. Blåbär och lingon i överflöd. Naturen börjar skifta färg, redo att lämna sommaren.

Det fanns inget skrämmande eller uppjagande vid sjön mer än det jag eventuellt tagit med mig i tankarna. Ändå upplever jag ljudet av en fyrhjuling som irriterande och ovälkommet men ännu mer jagad blir jag av den uppvända mossan. Tydligt tecken på att det finns vildsvin i närheten. Första tanken är ju att jag måste därifrån. Men tillbaka är sällan mitt alternativ, kanske krävs att fundera på, och inte heller den här gången blir det mitt val. Jag tar sikte på en björk och får upp fötterna en bit från marken. Andrum. Tid att analysera och ta nästa beslut. Framåt...

Även om tanken på ett vildsvin med attityd är skrämmande så kan jag som ensam, dessutom kvinna, känna större oro för mannen på fyrhjuling. Han får mig att känna mig ensam och utsatt. Långt ifrån alla män är ju svin och känslan är kanske helt orationell men den är min. Vildsvinen får mig bara känna rädsla för mötet och hur det kommer utspela sig, strategi för att undvika. Båda startar en stress och en känsla av att vara jagad. Motsatsen till syftet med en promenad.

Min hjärna larmade även på fara vid Holmevattnet. Promenaden började i lugn och ro men med kaos i tankarna. Det är något med en klippa vid en sjö som gör tänkande lättare. Ljudet av skott är inget lugnar. Det aktiverar istället flykt, dvs stress. Att springa därifrån eller åtminstone återvända till bilen är logiskt. Redan efter ett skott tänker jag tanken men det finns inte på kartan. Min väg är framåt och mina tankar är jagade.

Det blir en lättnad. När man hittar tillbaka till vägen eller när skotten slutar ljuda. Samtidigt så är att sätta sig i bilen den största faran. Fler människor dör i trafiken än av skott från en jägare eller från bitskador av ett vildsvin. Men flykt är inte logiskt. Man kan inte tänka bort kroppens varningssystem. Stress är vår vän, en överlevnadsinstinkt men man behöver lugna promenader.

---

Hände sen: Jag har funderat en del på varför mannen på fyrhjulingen kunde ge mig en känsla av fara. Kanske för att jag redan var i en utsatt situation och ensam så blev känslan starkare. Men idag hände en grej... Promenerandes en ljus och solig höstdag lyssnar jag på raderna om att man ska leta efter solen en molnig dag. Kommer fram till en klippa vid en sjö. Stigen svänger i en vid båge precis vid sjön. Över krönet bara några meter bort, en rörelse, emot mig. Jag rycker till, knappt synbart, inser snabbt att det är fler än jag i skogen. Det är en man. Han blir livrädd. Tjostar och hoppar till. Nästan så kantarellerna hoppar ur den rågade korgen. -Oj. Vi skrämde visst varandra. -säger jag. Han instämmer och släpper ner axlarna igen och kommenterar det fina vädret. Jag skrattar åt mig själv. En man med rutig skjorta och flätad korg i min direkta närhet, så nära att han kan nå mig med handen, var ingen fara. Ett beslut jag tog utan att tänka. En man på andra sidan sjön med ett fordon snabbare än mig signalerar fara. Mest ironisk att han blev räddare för mig än jag för han. Andas ut.