Man finner inte alltid vad man söker.

Ofta när jag startar en promenad har jag höga förväntningar. Jag tänker att när jag kommer hem har jag 300 nya bilder att välja ibland och är fylld av intryck. Huvudet är rensat och energin är påfylld. Ibland händer det men ofta är det ju inte så. Min utgångspunkt behöver vara att bilderna är en bonus. Det viktiga i promenaden är att lyssna istället för att älta tankar. Att se istället för att stirra. Att röra sig målmedvetet framåt istället för att rastlöst vanka eller stampa. Jag har inte kommit dit än men snart kanske....

Ett exempel på detta är promenaden i Åkerström. Förväntningarna byggdes upp av alla bilar som alltid står parkerade vid informationstavlan. Det började lovande nerför en brant sluttning mot en strömmande bäck med en lika brant sluttning uppför på andra sidan bron. Här överlever bara de starkaste. Över bäcken ligger massor av fallna träd. Stora starka som klarat sig länge men tillslut brutits av.

Vidare genom mer grönska och under stora ekar är stigen nästan en grusväg. På en äng syns ridklubbens terränghinder men stigen håller sig i skuggan under de stora träden.

Skogen tunnas ut och snart är jag ute på vägen. Bandet runt min handled säger 4,4km. Jag inser att under den stekande solen blir sträckan det innebär att följa leden för lång. Lite besviken på att inte fått knäppa speciellt många motiv och heller inte hittat nån wow så styr jag stegen in på asfalten.

När kvällen kom stod stegräknaren på 24 000 steg och höfterna och fötterna klagade. Ett glas vatten kändes som en droppe och behövde fyllas på upprepat.

Även om man inte inte alltid finner vad man söker och man egentligen känner sig som en avbruten trädstam eller ett tomt skal så måste man försöka vända på saken.

Det var vackert på sina ställen. Det blev många steg och en bra promenad. Längre än jag förväntat mig från start.